Jag är en brobyggare!

Under promenaden från föreläsningslokalen till Stockholms central denna höstsolsfriska novemberdag, som också råkar vara min 45:e födelsedag, kom jag på det. Vem jag är. Vad just jag är riktigt bra på. Jag bygger broar mellan skilda världar! En vän till mig och Sara sa en gång att Livstids största styrka är att vara den där bryggan mellan det det andliga - eller "lite flummiga", om man så vill - och vardagen och dess alldeles vanliga människor, alla vi Svenssonar som trampar runt i våra livshjul och inte tillbringar all vår tid på ett ashram i Indien. En annan vän uttryckte något liknande häromdagen. Och själv har jag bloggat om mina kontrasterande sidor, att jag inom mina 360 grader rymmer båda världarna: universumstankarna och vedbacksslitet i samma kit, liksom.

Idag insåg jag att jag nog har en förmåga som kommer till uttryck inom fler områden. Att jag, genom min bakgrund och tillhörighet i olika sammanahang, kan överbrygga barriärer mellan människor som kanske inte så ofta möter - eller förstår - varandra. Som broar mellan forskning och klassrumsverklighet. Eller som idag, när jag föreläste efter några damer från Skolinspektionen. Stämningen i föreläsningssalen efter den ganska så rejäla sågningen av Sveriges förenade engelsklärarkår var relativt irriterad. Så klev jag upp på scenen. Plockade upp en hel del av det inspektionen hade sagt, men utan att göra det till pekpinnar - visade i stället på möjligheter. Jag förstod hur Skolinspinspektionen tänkte. Jag förstod hur lärarna tänkte. Och jag byggde broar emellan dem där de inte själva riktigt kunde mötas!

Mamma på vift

På tåget igen. I oktobermörkret, på väg mot en stad där jag ska föreläsa i morgon. Vidare till en annan del av Sverige direkt därefter, för ny föreläsning i övermorgon. Så ser mitt liv ut ibland. Det har egentligen gjort det länge, långt innan jag hoppade av fasta-anställnings-tåget och blev frilans, men det händer lite oftare numera.

Det går nästan alltid väldigt bra att vara borta. Både för mig själv och för familjen som jag lämnar hemma i kaoshuset. Världens bästa pappa finns ju där och fixar allt, ibland med lite barnvaktsassistans av farmor, extrafarmor eller den utflyttade storasystern när det kör ihop sig. Jag njuter av bubblan jag vistas i: tågresor i ensamhet, oavbruten nattsömn och stillsamma hotellfrukostar. Sådant som det kanske är extra lätt att uppskatta när man är van att leva i en ganska högljudd miljö, med många viljor som ska samexistera. Effekten? Jag blir extra kreativ. Effektiv. Glad.

Just idag var avskedet lite sorgesamt, med en hjärtskärande åttaåringsgråt, kanske för att vi varit tillsammans så intensivt hela helgen, på besök hos släkten. Kontrasten blir då tydligare när familjen inte längre är intakt. Åttaåringen är den som har svårast att acceptera min frånvaro. Treåringen kan vara ledsen just när jag åker, men glömmer fort. Elvaåringens värld är god bara hon har sin dator och sina kompisar på en armlängds avstånd, fysiskt närvarande eller online.

Men alltsomoftast reser jag iväg med fina avskedsbilder i hjärtat. Som för någon månad sedan. Då åkte jag hemifrån med bilden av en treåring med bar överkropp och köksbordet fullt av fingerfärgsburkar. En trött men nöjd åttaåring i soffan framför tv:n efter en intensiv kalas-översovning-simhalls-helg. En elvaåring som för omväxlings skull varit hemma utan kompisar hela helgen, vilken i stället ägnats å tre nyfynna passioner - kakbak, virkning och lillebror. Den ömme fadern i full gas vid diskbänken. En tjugotreåring levererad till sin nya kärlek, rollerderby-träningen. 

Ensamma hotellkvällar skypas det, med datorn placerad på soffbordet eller i dubbelsängen därhemma, och tre ungar som slåss om att synas och höras mest. Det berättas om vad som hänt på dagis, skola och fritidsaktiviteter, skickas sånger och sagor fram och åter, skapade med hjälp av smileys och bilder i Skype. Kaosmamman kan till och med få för sig att ta en liten joggingtur i hotellrummet för att underhålla sina telningar. Och hon får möjlighet att sakna de där tre högljudda och deras pappa, känna tacksamhet för att de finns, längtar och breder ut sina stora famnar för henne när hon kommer hem igen.

Tack livet - för ännu ett år!

"Allt ser bra ut. Nu kan du studsa vidare. Du verkar ha massor av energi!" Det är min hudläkare som ger mig grönt kort för att återigen ge mig ut i livet med vetskapen att jag är frisk. Att alla små prickar på min hud fortfarande är alldeles ofarliga och att mina lymfkörtlar mår som småprinsar. Jag går raka vägen till sjukhusets cafeteria och firar med en kopp te och en kola - fast det är måndag! Jo, detta besked är värt att fira. Gång på gång. För den som vid ett enda tillfälle i livet fått det där fasanfulla budskapet finns det en liten klump i magen inför varje återbesök. För den som, till skillnad från Kristian Gidlund och många många andra, har klarat sig ifrån ett alldeles för tidigt slut. Ändå så lätt att glömma hur tacksam jag är.

Just nu ser jag små Rosa Band vart jag går. Tänker ibland att det har blivit lite för mycket kommersiellt jippo av det hela, att det säkert finns företag som skor sig på människors rädsla och medkänsla. Samtidigt ger kampanjen mig - liksom läkarbesöket idag - en viktig påminnelse om just det där. Att inte ta för givet. Att känna efter i duschen. Jag blir automatiskt kallad till hudläkare en gång varje år, eftersom det är så lätt att tiden bara rinner iväg - nu när döden inte flåsar mig i nacken längre. När kollade du dina prickar senast? Kram i höstregnet!

En magisk lekplats

Så tycker jag om att tänka på livet. Att som ett barn - med nyfikna ögon och öron utforska, upptäcka, skapa och leka. Jag har kommit att inse att jag under alldeles för många år har levt ett liv där jag tappat bort en stor del av den där lekplatsen. Tappat bort mitt inre barn, varit för mycket vuxen. Tagit väldigt mycket ansvar, men inte för min egen lust och kreativitet. Alltför ofta sagt ja till sådant som jag varken tycker är roligt eller viktigt, bara för att det har förväntats av mig i min yrkesroll och ålder.

Sakta men säkert håller jag på att hitta vägen tillbaka till den där lekplatsen. Jag vågar stå upp - inför mig själv och andra - för det som är viktigt för just mig. Att utforska min andliga sida - den som gör livet till riktig magi och mina meditationsstunder till mer än andning och avslappning. Att inse att jag måste få skapa och leka för att kunna andas och leva. Att det gör mig till en mycket gladare människa - och vän, fru och mamma.

Ludo, ergo sum ("Jag leker, alltså finns jag till")

PS. En alldeles underbart perfekt ros på en spinkig pinne i oktober. Där har vi ännu ett litet stycke magi.
 

Pappornas parad

Idag skrev jag på Facebook om pappor, men det tog inte slut med det...

"Jag ser glada unga pappor runt mig idag. En som gungar sin unge i parken nära där jag parkerar. En annan som skuttar jämfota bakom kundvagnen, halv fem fredag eftermiddag, och får sin lilla att kvillra av skratt. Se där något som går åt rätt håll. God helg!"

När jag skrivit klart stoppar jag mobilen i fickan igen och hämtar mig en egen kundvagn. Väl inne på Maxi ser jag ytterligare två pappor med barn i just den där åldern då man helst inte handlar med dem, särskilt inte utan understöd av andra vuxna. Papporna pratar med sina små, ser dem, bär dem fram och tillbaka mellan kundvagn och hyllor samtidigt som de samlar på sig matvarorna. Inga mammor med småbarn i sikte. Nej, idag är uppenbarligen de pedagogiska tålmodiga pappornas dag i min mataffär.

Strax efter grönsakerna ser jag killen med kundvagnsskutten igen. För visst är det väl  han? Jag följer min första impuls och går fram och frågar just det; var det du som skuttade fram med kundvagnen ute på parkeringen? Han ser inte mer förvånad ut än man kan vänta sig, svarar ja med viss vaksamhet. Jag visar honom mina Facebook-rader på mobilen. Han skrattar gott - och kanske lite lättad. Jag tänker att han väl knappast blir en sämre pappa av det här. 

 

Möt hösten med Livstid!

Just nu spinner vi på Livstid tanketrådar kring två spännande höstaktiviteter i vår hemstad Växjö.

I den första (2/10) utforskar vi under rubriken Duktig flicka eller kapabel kvinna olika sidor av att vara en människa som dels vill göra och prestera, dels vill vara och finna vila. Vi utgår från egna texter, erfarenheter och inspirationskällor, men skapar också utrymme för deltagarna att reflektera själva i cirkelform. För arrangemanget står studieförbundet Sensus, och all information hittar du här.

Den andra punkten på höstens Livstidsprogram är Circle Way Day, en heldag med samtalet i centrum, ett andrum i vardagen med utrymme för både eftertanke och skratt. The Circle Way handlar om att lyssna, både inåt och utåt, att höra sig själv formulera tankar, frågor och svar och att hylla allt det som är livet. Den 13/10 erbjuder vi ett smakprov på the Circle Way (som är utgångspunkten för de läger vi varit med och arrangerat på Mundekulla kurs- och retreatgård), och vi varvar samtalscirklar i olika storlekar med andra övningar för kropp och själ. Du kan vara med oavsett om du aldrig provat något liknande, om du har erfarenhet av samtalscirklar från annat håll eller om du har varit med på Circle Way-läger och vill återuppleva atmosfären därifrån. Mer information finns här. 

Hoppas vi ses!

Familjeklanen trampar nya stigar

I vår familj tycker vi mycket om att prata med varandra. Ändå känns det ibland som att (a) vi sällan sitter ner vid ett matbord allihop samtidigt (så många aktiviteter på olika håll) eller (b) det "praktiska pratet" ("Vem tömmer diskmaskinen? Har du packat upp gympapåsen? Är min träningströja tvättad? Hur länge har du suttit vid datorn? Mamma, följ med mig och kissa!") tar överhanden. Det där med att verkligen sitta ner och PRATA MED och LYSSNA TILL varandra behöver vi armbåga oss lite utrymme för att få in i det emellanåt ganska tajta familjeschemat. Circle Way-lägret i Mundekulla förra året gav oss ett verktyg - talstenen - för att ge alla lika mycket utrymme, och under året har vi, åtminstone ett par gånger i veckan, använt dessa "familjeklanmöten" till lite mer strukturerade samtal oss emellan.

Vi har framförallt ägnat oss åt en "Nytt-och-bra"-runda, där var och en får berätta om något man gläds åt just idag, något roligt som har hänt eller en skön känsla man har. Ibland blir det en Appreciation, där vi turas om att säga bra saker om oss själva och varandra. Andra gånger berättar vi historier ur livet med hjälp av den lilla kortleksappen More Than One Story, där man vänder upp kort som uppmanar till berättelser av typen: "en person som betytt något för mig" eller "en gång då jag blev riktigt rädd".

Den här sommaren har vi skapat vår alldeles egen lilla temalista, som alla familjemedlemmar bidrar till och när som helst kan fylla på med fler teman (listan hänger på kylskåpsdörren). Exempelvis har vi fångat upp ämnen som "Ett gott matminne", "Ett minne från Mundekulla", "Ett minne från Skeppsgården" (en annan lägergård vi varit på under många somrar), "En bra idé" och "Något jag kan göra för miljön".

Jag menar inte på något sätt att den här typen av strukturerade samtal ska ersätta det vanliga ostrukturerade vardagspladdrandet (det är också jätteviktigt!), men för oss har familjeklanmötena blivit ett sätt att träna oss i att skapa en skön gemenskapskänsla, att vara närvarande och verkligen lyssna på såväl varandra som oss själva - när vi plockar fram bortglömda minnen och får syn på tankar och idéer som vi kanske inte ens visste om att vi hade.

Och på tal om cirkelsamtal: den 13 oktober kommer vi på Livstid att köra en Circle Way Day i Växjö. Det blir en dag med samtalscirklande och andra trevligheter från morgon till kväll - för dig som är nyfiken och vill prova på, för dig som har provat och gillat cirkelsamtal i andra sammanhang och för dig som har varit på ett Circle Way-läger och vill återuppleva atmosfären. Mer information hittar du i Facebookevenemanget här och vill du veta mer får du gärna mejla oss på hej@livstid.nu!