I helgen hamnade jag framför ett hastigt insatt program om Michael Jackson, pop-profeten, dansguden och artist-narcissisten. I slutet av programmet visas ett framträdande, just när han blir STOR, på en Motown-gala där precis alla av vikt befinner sig. Han framför Billy Jean. Redan innan moonwalk-stegen kommer dansar denna kräsna publik i bänkraderna med fåniga leenden som säger ”Vi upplever ett halleluja moment här, och vi fattar det medan det pågår!” När sedan de tidigare okända, nu så stereotypa stegen kommer vet jublet inga gränser.
Poängen är att Michael Jackson inte har förberett sig innan, inte repeterat på scenen. Jag väljer att tro speakerrösten på hans ord när det gäller det och när det gäller påståendet om hans stora scennärvaro. DET vill jag lära mig av Michael Jackson.
När man betraktas av hundratusentals människor på en gång har man inte råd att tänka på det, för då tappar man alldeles fotfästet. Man måste vara där, i hallelujah-ögonblicket, inuti alltså, och det är ju det man vill.
I några situationer har jag – som man brukar säga – stor utvecklingspotential när det gäller närvaron. Jag är till exempel en tråkig och disträ telefonpratare, inte minst med mina närmaste. Det finns situationer jag blivit bättre på, som individuella samtal på jobbet, där jag söker mig närmare och närmare mig själv och den jag möter.
Det finns situationer där jag är en mästare på ögonblick; ibland med barnen, i dansvirvlarna eller på cykelturerna till och från jobbet. Min struktur-gen kan vara en tillgång, som på födelsedagsfesterna där jag upplevde för fullt i tryggheten att allt som skulle göras fanns uppskrivet och utportionerat i mina listor. Ibland missar jag istället ögonblicken för all struktur jag bygger upp. Här finns något att sträva vidare efter, och förebilder att lära av.
Michael Jackson, å sin sida, skulle kanske kunnat lära lite av Bob Hansson, eller hämta tröst i hans svar till Anna (i slutet av programmet).
1 kommentar:
Håller med där, det gäller att närvara i ögonblicken. Vad är det som är så farligt med att släppa kontrollen? När det gäller jacksons moonwalk hade jag och en vän idag på lunchen en liten meditation över vad som egentligen var så fascinerande med den grejen. Vi landade i att det är det att han gör två saker samtidigt. Rörelsen innebär att han rör sig bakåt, fast hela gestalten ger intryck av att gå framåt. Man trollbinds. Men vill man åt samma håll som han? kramar
Skicka en kommentar