Lättare packning?

Sommarspaning, publicerad i Smålandsposten 2010-07-27:

På min blåa sommarhimmel finns ett gråtråkigt moln som stör, och som blir större ju fler äventyr och utflykter som sommaren rymmer. Jag har börjat kalla det packningsfobi. Det är förstås en överdrift, men det känns ändå bra med en diagnos.

Det är inte så enkelt som att jag ogillar att packa. Nej, det första som händer är att packningsprocessen förvränger min självbild. Jag tar mig an packandet med en envis övertygelse om att jag inte kommer att klara det. Så känner jag inför få andra uppgifter, särskilt när jag egentligen vet att jag klarar av dem.

Jag gör det inte heller lätt för mig. Flera av mina favoritresesätt innebär en stor andel oumbärligheter som ska packas på mycket begränsat utrymme, i kajak eller cykelväskor. Den här sommaren ställer jag upp i ytterligare en gren i behandlingsprogrammet för packningsrädda: tre veckor i ett land jag aldrig besökt, där jag ska träffa folk jag inte känner och delta i aktiviteter med en dress code jag inte har en susning om. Dit paddlar jag lyckligtvis inte.

Det andra som påverkas av packningsskräcken är mitt humör, särskilt om det finns andra personer inblandade som jag kan vara arg på. Temat brukar vara att det bara är jag i det här huset som tar ansvar och begriper hur mycket som måste göras innan vi åker.

Jag söker förstås botemedel och strategier. Tankestrategin ”vad är det värsta som kan hända” funkar i många sammanhang, men inte alltid här. Exempelvis inte på scenariot att jag paddlar ut i obebodd skärgård med färskvattnet kvar på land.

Pä senare tid har jag börjat föra över strategier från yrkesrollen till privatlivet och tvärtom. Jag försöker också leva upp till komplimangen jag fick en gång (jo, det var en sån) att jag är en seriös flummare. För mig betyder det en del struktur, strategi och systematik, en del känsla och intuition.

Struktursidan får sitt i sommarens åtägrdspaket genom ett excelark med sinnrikt konstruerade kolumner, dels för packningsbara ting, dels för varje enskilt resprojekt. Det delar jag gärna med mig av – eller inte. Kanske patentera istället?

På mjukissidan:
1. Fantasier/målbilder om hur jag under resan konstaterar att packningen innehåller allt jag behöver.
2. Mitt bästa knep i alla lägen –träna tacksamhetsmuskulaturen: Jag äger fler saker än jag får plats med i en resväska. Tack. Jag har ett jobb som ger mig råd att åka iväg, och semester att göra det på. Tack. Jag har ett hem att lämna och vänner att besöka. Tack.

Förresten, såg du vart det där mörka molnet tog vägen?

Växla om - med andra eller med varandra?

Hur får man en relation att fungera år efter år? Jag ställer mig frågan ibland, inte minst när flera långa förhållanden i min närhet spricker. En och annan nygammal tanke kan man få sig till livs i senaste numret av Leva, som tipsar om att rensa ut ogräsen i kärleksrabatten med olika former av utvecklingssamtal, där båda parter får komma till tals i lugn och ro och där fokus ligger på både det som är bra och dåligt. Ja, varför ska man ha utvecklingssamtal med chefen, barnens lärare och dagispersonal, men inte med sin livskamrat? Och kan vi ha familjeråd härhemma, så varför inte ett litet relationsråd också, strukturmuppar som vi är båda två?

Lite mer otippat bidrar globalhälsoprofeten Hans Rosling till diskussionen i P3:s Söndag med Saman. På frågan om hur han och hans fru, som träffades redan under skoltiden, håller lågan brinnande, ger han rådet att byta miljö tillsammans då och då, så att man får nya funktioner, nya saker att prata om. Rosling säger att det kan handla om allt från att se 300 tvåmeterssköldpaddor komma upp på stranden och lägga ägg utanför hotellet i Trinidad till att glutta runt bland grannarna för att hitta en bra kompostlösning till fritidshuset utanför stan. "Omväxling behöver man. Och ska man inte ha omväxling från varandra måste man ha omväxling tillsammans." Enkelt men klokt av en jordens klokaste män.

Sara tycker:

Apropå synen på med- och motparter, i politik, på arbetsplatser och i familjer. Jag tror jag vågar mig på att tycka något alldeles väldigt bestämt:

Få antaganden är så korkade och kontraproduktiva som att utgå från att ens motpart är korkad och kontraproduktiv.

Eller, för att vara lite mer konstruktiv:
Få utgångspunkter är så kloka och konstruktiva som att utgå från att ens motpart klok och konstruktiv.

Det är mitt allra bästa knep, inte minst i karriären. Jag har inte sagt att det är lätt, men det är bra.

Munkens röst i valet

Tankarna om munkhjärtat spinner vidare: Snart är det val. Vi förväntas sitta kvar vid TV:n eller låta radion stå på när det ska ”debatteras”. Folk ska kasta sarkasmer och floskler på varann – och det förväntas vi använda som grund för vad vi ska rösta på!

Jag är uppvuxen med animerade/aggressiva diskussioner. Trots det, eller just därför, hör jag till dem som går ut till gänget i köket när samtalsklimatet börjar handla om att vinna eller försvinna. Förresten, det handlar bara om att vinna, för ingen ger sig någonsin i en sån diskussion. Ingen tar någonsin till sig ett argument att begrunda, och de som lyssnar får inget med sig hem att fundera på.

Sveriges radio P1, min huspredikant i nöd och lust, eller för den delen Smålandsposten: Hör min bön: Hitta några modiga politiska människor (inte nödvändigtvis politiker) som vågar möta varandra och använda sin mun och båda sina öron. Och som har en antydan till munkhjärta.

Jag tänker mig ett samtal om exempelvis kvoterad föräldraförsäkring:

Motståndare: Jag vill tro att människor är kapabla att avgöra själva hur de vill vara föräldralediga, föräldrar emellan.
Förespråkare: Ja, så tror jag det skulle fungera – i ett mer jämställt samhälle. Som det är nu tror jag att könsroller och tradition styr föräldrarnas val och det missgynnar deras balans i relationen och barnens kontakt med båda sina föräldrar.
Motståndare: Jo, vi tycker ju att det där med att barnen ska ha god kontakt med båda sina föräldrar är jätteviktigt, men vi tycker ändå att enskilda familjers möjlighet att styra sina liv väger väldigt tungt. Kanske har du rätt i att kvoterad föräldraförsäkring skulle snabba på jämställdheten, men vi tycker inte det är värt den styrning av enskilda som blir ett av verktygen.
Förespråkare: I valet mellan fördröjd jämställdhet och fritt val för enskilda verkar vi helt enkelt vikta olika. Det är intressant. Samtidigt verkar vi vara mer för friare former på en del andra områden. Hur ser ni till exempel på adoption för homosexuella?

En sån diskussion skulle jag lyssna andäktigt på. Jag skulle känna mig som en person som anses kapabel att tänka själv, och samtalet skulle ge mig något att fundera över. Hur värderar jag jämställdhet på lång sikt jämfört med valfrihet på kort sikt? Hur många kloka familjer med originella livsval skulle jag behöva träffa för att ändra ståndpunkt när det gäller kvoterad föräldraförsäkring?

På flera håll har jag hört begreppskedjan debatt-diskussion-dialog definieras som samtal med syfte att vinna, övertyga respektive förstå. I vilket sammanhang är chansen störst att deltagarna tar till sig något nytt och/eller låter samtalet få konsekvenser för deras handlande? Samtalstypen där de får tänka själva förstås, och inte får åsikter nerkörda i halsen.

Fast det är klart, det går väl inte. I botten ligger ju en strid om makt och politiska poster. Och visst – hellre öppen strid än försåtligt manipulerande dolt i dialog. Något annat vore väl för mycket att vänta sig av det politiska konglomeratet. Eller borde jag göra det jag önskar att de gjorde av mig: vänta mig mycket?

Nästan och munkhjärtat

Nej, jag älskar inte heller alla jag möter, eller alltid mig själv. Inte sällan himlar jag med mina inre ögon åt att de inte begriper bättre, eller åt att jag kunde säga nåt så korkat. Men munkhjärtat som jag önskat mig sedan i våras och bad särskilt om inför den långa sommarresan har tagit plats och vuxit. Mindre mäta, väga, synas och mer möta, lyssna, dela. Vara där. Tänk vad mycket mer man får med sig då!

Något liknande upplever jag på jobbet. Det har alltid funnits en tunn strimma av prestige på min professionella palett. Mest har den varit till nytta; tagit mig i kragen för att hävda min rätt, fått mig att ta steget fram och synas. Jag tror sällan att den drabbat någon oskyldig. Den var för svag för ett liv inom akademin, men stark nog att hålla mig kvar där lite väl länge. Å andra sidan till nytta när jag etablerade mig i en ny miljö. Men nu undrar jag om den har lämnat mig. På semester eller permanent avflyttad? Kommer jag att sakna den eller har den spelat ut sin roll? Vi får se. Jag vet bara att när jag nu funderar över vart jag är på väg väcker yttre prestation och VIP-faktor inte det där lilla magpirret som det gjort förut. Jag är hellre välgrundad än flyger högt. Det behöver inte betyda att jag måste byta roll, men kanske förändra sättet jag spelar den.

Kärleken och nästan

Jag skulle så gärna vilja vara en sån där GOD människa, som tyckte om alla omkring mig, som strödde kärlek i obegränsad mängd - eller åtminstone kunde hitta någon liten positiv egenskap hos precis varenda en. Lite sådär som att kunna förstå att också mygg, flugor, bromsar, fästingar och getingar har ett existensberättigande, fast de mest ställer till med elände för oss på två ben.

Sara skriver så fint om att möta alla människor med ett öppet sinne, "ett varmt dunkande hjärta, en lätt bugning med handflatorna ihop och ett sånt där milt men finurligt munkleende". Kanske inte så svårt när människan man möter sänder ut positiva vibrationer, men desto knivigare när man möter slutenhet, överlägsenhet, intolerans eller totalt ointresse.

Om jag nu inte lyckas bli den där personifierade godheten, kärleksprofeten, kanske jag åtminstone kunde försöka bli bättre på att se det som en intressant utmaning och något att lära av när jag möter människor som jag har svårt att tycka om. Vad kan vara anledningen till att de beter sig som de gör? Varför retar jag mig på dem? Kan det vara så som Kay Pollack är inne på, att jag projicerar - att det jag stör mig på hos dem är sådant som jag innerst inne hittar - och ogillar - hos mig själv?

Och om inte det heller fungerar kanske jag kan ta till ett nytt intressant grepp serverat i Eva Dahlgrens sommarprogram nyligen: "Det finns ingen, ingen, ingen som inte behövs, till och med din suraste granne, din petigaste jobbarkompis, din mest pinsamma barndomsvän fyller sin funktion. Att spilla sin irritation på, så att den du tycker om slipper få den portion av surhet som trots allt ändå finns i oss alla."

...men hemma bäst

Efter fem nätter i tält med hela stora familjen pratar jag med döttrarna om detta med att komma hem. Vi har haft en finfin resa med inte alltför många fnurror på alla relationstrådarna, trots den tropiska värmen och det extremt tajta umgänget, och det blir nästan tropiskt i hjärtat också när åttaåringen vid nattningen tackar för allt roligt hon har fått vara med om, all god restaurangmat och alla glassar hon har fått mumsa i sig (Trangiaköket blev inte direkt utslitet under just den här semestern).

Samtidigt märker jag att flickorna också är glada över att vara hemma igen, en känsla som jag själv hade svårt att få att infinna sig efter min barndoms semesterutflykter. Jag minns att hemkomsterna sällan genererade någon större förtjusning över sådant som mina egna döttrar uppskattar - att sova i egen säng, leka med hemmakompisarna eller äta den vanliga frukostmaten. Jag kunde liksom inte ställa upp på det där berömda uttrycket om borta bra men... Inte förrän jag blev vuxen och fick eget hushålle kunde jag känna så. Minns exempelvis hur fantastiskt det var att komma hem till min fina lägenhet med riktig toalett efter två månader med ett hål i golvet i en bungalow i Thailand.

Men just för att det tog så lång tid för mig att känna hemkomstglädje, blir jag så glad för att mina egna barn åtminstone emellanåt verkar vara bättre på det där med att leva i och njuta av nuet, oavsett om det är hemma i huset eller på en camping i Kolmården, än vad jag själv var i deras ålder. Kan det vara så att mammas mindfulness-strävan är lite smittsam? Kanske bidrar vår lilla kvällsrutin med att tänka igenom vad som varit särskilt bra just den här dagen en liten aning?