torsdag 22 juli 2010

Kärleken och nästan

Jag skulle så gärna vilja vara en sån där GOD människa, som tyckte om alla omkring mig, som strödde kärlek i obegränsad mängd - eller åtminstone kunde hitta någon liten positiv egenskap hos precis varenda en. Lite sådär som att kunna förstå att också mygg, flugor, bromsar, fästingar och getingar har ett existensberättigande, fast de mest ställer till med elände för oss på två ben.

Sara skriver så fint om att möta alla människor med ett öppet sinne, "ett varmt dunkande hjärta, en lätt bugning med handflatorna ihop och ett sånt där milt men finurligt munkleende". Kanske inte så svårt när människan man möter sänder ut positiva vibrationer, men desto knivigare när man möter slutenhet, överlägsenhet, intolerans eller totalt ointresse.

Om jag nu inte lyckas bli den där personifierade godheten, kärleksprofeten, kanske jag åtminstone kunde försöka bli bättre på att se det som en intressant utmaning och något att lära av när jag möter människor som jag har svårt att tycka om. Vad kan vara anledningen till att de beter sig som de gör? Varför retar jag mig på dem? Kan det vara så som Kay Pollack är inne på, att jag projicerar - att det jag stör mig på hos dem är sådant som jag innerst inne hittar - och ogillar - hos mig själv?

Och om inte det heller fungerar kanske jag kan ta till ett nytt intressant grepp serverat i Eva Dahlgrens sommarprogram nyligen: "Det finns ingen, ingen, ingen som inte behövs, till och med din suraste granne, din petigaste jobbarkompis, din mest pinsamma barndomsvän fyller sin funktion. Att spilla sin irritation på, så att den du tycker om slipper få den portion av surhet som trots allt ändå finns i oss alla."

Inga kommentarer: