Livstids julkalender: Att bjuda på mer än kaffe

Föreläsaren är i 50-årsåldern. Trygg i sin kompetens, avspänd men inte särskilt personlig i sin framtoning. Han ser ut över gruppen och konstaterar att alla verkar vara tillbaka efter fikat. Just när han ska återuppta föreläsningen får han syn på kaffekoppen som han ställt ifrån sig på katedern, just bredvid datorn. Med rynkade ögonbryn stegar han fram och flyttar den till fönsterbrädan. Inför 30-talet indirekta chefer, de flesta män i hans egen ålder, berättar han sedan varför. Om när hans hustru skulle läsa på universitetet, och hamnade på hans kurs. Att han var nervös och hon satte sig längst fram. Hur hans första insats den kursen blev att välta ut sin kaffekopp över samtliga anteckningar, och hur han fortsatte med att försöka sudda på tavlan utan tavelsudd, och då var ju faktiskt handsvetten till lite nytta.

Förstående leenden och spridda skratt, sen fortsätter föreläsningen. Som om ingenting hade hänt. Och det har det ju inte heller, för kaffekoppen är i tryggt förvar. Men jag myser. Såna sammanhang vill jag vara i, där folk utan åthävor eller överdriven stå-upp-talang kan bjuda varann på sin mänsklighet, och vi andra kan ta emot det på samma sätt. "Bjuda på sig själv" är ett otroligt slitet uttryck, men det är ju egentligen jättebra. I mitt jobbsammanhang finns allt en hel del av den varan, mer än man skulle kunna tro. Hur är det i dina sammanhang?

Nästan och munkhjärtat

Nej, jag älskar inte heller alla jag möter, eller alltid mig själv. Inte sällan himlar jag med mina inre ögon åt att de inte begriper bättre, eller åt att jag kunde säga nåt så korkat. Men munkhjärtat som jag önskat mig sedan i våras och bad särskilt om inför den långa sommarresan har tagit plats och vuxit. Mindre mäta, väga, synas och mer möta, lyssna, dela. Vara där. Tänk vad mycket mer man får med sig då!

Något liknande upplever jag på jobbet. Det har alltid funnits en tunn strimma av prestige på min professionella palett. Mest har den varit till nytta; tagit mig i kragen för att hävda min rätt, fått mig att ta steget fram och synas. Jag tror sällan att den drabbat någon oskyldig. Den var för svag för ett liv inom akademin, men stark nog att hålla mig kvar där lite väl länge. Å andra sidan till nytta när jag etablerade mig i en ny miljö. Men nu undrar jag om den har lämnat mig. På semester eller permanent avflyttad? Kommer jag att sakna den eller har den spelat ut sin roll? Vi får se. Jag vet bara att när jag nu funderar över vart jag är på väg väcker yttre prestation och VIP-faktor inte det där lilla magpirret som det gjort förut. Jag är hellre välgrundad än flyger högt. Det behöver inte betyda att jag måste byta roll, men kanske förändra sättet jag spelar den.