Sök friden

Strax innan semestern börjar träffas vi i Livstidscirkeln, samtalscirkeln som Maria och jag satte igång tidigt i våras. Den här gången ses vi på lokal och pratar lite mer än vanligt om vilka vi är utanför den där bubblan av förutsättningslösa samtal som vi annars skapar när vi ses. Maria och jag föräras varsin äkta frökenpresent med sommarmotiv, inslagen i cellofan. Visst ja, vi är ju påhittare av det hela!

Kort sagt har vi en härlig kväll. När jag cyklar hemåt är jag inte bara tacksam över det utan också märkligt förväntansfull. Och mitt på vägen hem kommer det till mig, det jag väntat på utan att veta, som när man vaknar ur en dröm och snabbt måste fånga upp den för att inte glömma. Jag stannar cykeln, tar fram mobilen och tar diktamen:

Sök friden i sommar, Sara. Sök friden. Och bär på höften dina småttingar Oron och Skavet-vars-namn-du-inte-vet. Låt dem vara med tills de somnar av sig själva, vyssade av rösterna, vågskvalpet eller smattret mot tältduken. Jag ser dig efter sommaren, stark och trygg. Som nu, men med något annat, något mer. Leende tillfreds också på sensommarens första arbetsdag. Tack för att vi får bo i dig, följa dig.

Jag begriper inte exakt vad som menas, vad jag menar... eller vem är det som menar egentligen? Hur som helst, för mig är det vackert och trösterikt. Jag cyklar vidare, lugnt och stilla. I dikeskanten ser jag fylliga röda smultron, och så en påkörd mård. Jag har sett den förut men den här gången gör jag det jag tidigare bara har tänkt, jag stannar och flyttar henne från vägkantens grova asfalt, ner i det förlåtande mjuka gräset.

Tänk om det jag hittar är det jag söker

Jag hittar små skatter dessa dagar. Inga Stora Svar utan små fragment som jag vet har eller kommer att få betydelse, även om jag inte än vet hur. Häromdagen tänkte mitt huvud: ”Det viktiga är inte vad jag jobbar med utan vem jag är.” Det är ju bra nära en självklarhet, men jag ser det mer som ett budskap om vilket fokus jag ska ha den kommande tiden, efter att ha rotat runt rätt grundligt i mina yrkesmöjligheter. Men hur, på vilket sätt, med vilket mål jag ska lära mig mer om vem jag är, det vet jag inte alls.

Inspiration kommer från många håll: I filmreklamen på hyr-DVD:n talar Nelson Mandela direkt till mig: ”I am the master of my soul.” De orden får åka ner i min lilla skattlåda som jag har gjort i slöjden. Nelsons uppdykande – tillsammans med en hel del ur boken Drömliv av Kajsa Ingemarsson och Karin Nordlander – vill kanske uppmana mig att hia mig lite, inte ha så bråttom, inte hasta vidare så, inte bli rastlös intill ilskans gräns. Tänk då och då på Nelson Mandela, Sara.

Och så kommer Bang, journalisten och krigskorren Barbro Alving. Hon stegar resolut ut ur boksidorna i Beata Arnborgs biografi Krig, kvinnor och gud. ”Det har starkare än någonsin gått upp för mig att det inte räcker att ha fått en hjärna och ett hjärta, det vill till att göra någonting snyggt av och med dem.” Barbro är ung och söker enligt Beata Arnborg svar på Vilhelm Ekelunds förpliktigande ”Det är din dag du sätter in i tiden, märket av din dag.” Något viktigt finns det där.

Det gör det också i Charlotte Rudenstams på alla sätt generösa julkalender Vägen till ja från hennes blogg Ingen skam i kroppen (första avsnittet finns här). Som ett korrespondensuppdrag i den egna själen med omgivningar. Spännande, berörande och mycket modigt.