Boken bekräftar mitt inneboende motstånd mot att köra den hårda "femminuters-" eller "skrikmetoden" med babyn, den där man helt enkelt låter ungen skrika tills den somnar av utmattning (och som jag utsatte min äldsta för, tack och lov bara i ett par nätter, men vem vet vilka trauman det har bidragit till hos henne). Pantley har tagit del av såväl forskning som föräldrakontakter, och allt pekar på att barn inte alls mår bra av att få skrika sig till sömns, att det sättet är ett enda stort svek. Samtidigt konstateras att det som oftast presenteras som det enda alternativet - att helt enkelt härda ut tills barnet är så stort så att det lär sig somna ändå - inte är det enda. Det går faktiskt att lära barn somna utan gråt, och som förälder har man rätt till sin sömn också. En win-win alltså.
Jag har inte ens kommit till kapitlet där själva metoden (eller snarare metoderna, för det finns olika lösningar för olika barn och situationer) presenteras, men jag kan ändå redan känna en stark tillit till att det kommer att fungera för oss också. Och det måste väl vara en utmärkt start. Om det funkar (även om det tar tid) kommer jag inte bara att rapportera om det här på bloggen och köpa ett ex av boken till alla mammor med nattsuddarbarn, utan även knacka på hos Barnavårdscentralen och föreslå att man där delar ut boken på bred front. Tror nog att man snabbt som ögat sparar in den kostnaden för Landstinget genom att betydligt färre hålögda mammor hamnar på psykakuten på grund av sömnbrist.
6 kommentarer:
Hoppas verkligen att fortsättningen av boken uppfyller förväntningarna! Men jag vill inte gå med på att femminutersmetoden behöver vara ett traumaskapande svek. Jag har inte själv använt den, däremot en mildare hemmasnickrad variant, så det är inte därför jag försvarar den.
Men precis som man i andra situationer utsätter sina barn för obehagliga saker - sprutor, obekväma resor, tid utan föräldranärvaro mm - blir det befogat om man känner att det är vad man måste, att slutmålet är mödan värt, för båda parter.
Kan man förmedla tillräckligt tydligt att det är så till barnet - det här är något vi måste igenom och det kommer att gå bra - med sitt kroppsspråk och sitt sätt, tror jag inte man begår ett svek. I så fall begår alla vi föräldrar många sådana hela tiden!
Finns det sedan bättre tillvägagångssätt som inte behöver innebära drastisk förändring och skrik så är det ju så mycket bättre. Förstås.
Nä visst har du rätt i att det är så ibland - ett och annat måste man igenom, även om det inte känns jätteroligt för någon. Men det som boken trycker på är just detta att låta ett mycket litet barn, som inte kan göra sig förstådd eller förstå, skrika sig till sömns. Hur ska det lilla barnet förstå att det är för ett gott syfte? Och eftersom det gör så ont i mig att höra det skrika så tror jag inte heller att jag lyckas så bra med kroppsspråk och annat. Jag har hela tiden känt ett motstånd mot att "ta itu med" nätterna av just det skälet, och nu känner jag en stor tillit till att det kommer att lösa sig ändå. Ska bli spännande att se om det funkar!
Ska bli intressant att höra fortsättningen. Jag brukar tänka att barnet vaknar av en anledning t ex hungrig, varm, kall, våt, så jag tänker att man får fixa det då och ha tålamod tills de inte behöver tex äta på natten. Lilla la luna äter en gång per natt för det mesta och jag tänker att om max ett år har hon nog inte behov av det längre så jag kör inga sov-metoder. Men jag kanske har haft tur, det kanske handlar om barn som bara vaknar utan anledning och skriker, men gör barn verkligen det? Det är ju så kort tid ändå i livet fast visst är man trött och jag måste se till att få hjälp med annat på dagarna för att orka den här tiden.
En gang per natt skulle jag inte heller ha nagra problem med, men Adam vaknar minst tre-fyra ganger och enda sattet att fa honom att somna om ar att amma honom, vilket borjar tara pa mig nu. Jag har tyvarr inte heller haft sa stora mojligheter att vila pa dagarna den sista tiden. Darfor kanner jag att jag vill prova nagot nytt. Det skulle ocksa vara skont om han kunde somna utan mitt brost sa att jag inte skulle vara sa bunden till honom. Nar vi kommer hem fran Spanien ska jag prova, sa far vi se om det funkar lika bra som for forfattaren och hennes testmammor.
Åh, jag har nog ammat barnen till sömns, alla utom Lillasyster som ville sova innan hon åt. Storebror ville helt enkelt aldrig sova, vi krigade jämt med honom. Storasyster kan man fortfarande få att sova genom att sjunga för henne. Lillebror lärde sig sova själv rätt snabbt. Jag är väldigt ödmjuk inför att barn är olika och att varje barn och föräldrar måste hitta det sätt som funkar för dom. Jag håller tummarna för er... Kram
Tack för stödet alla! Och Jenny, jag håller fullständigt med dig (har ett inlägg på gång också) om detta med ödmjukhet inför barns olikheter. Har förresten följt din blogg sista tiden och gillar den verkligen!
Skicka en kommentar