En stund över, och fler kan det bli!

En stund över - som jag dessutom lyckas definiera som just det: en stund över, som inte måste användas till något särskilt. Sol, vita moln och små blå himlasnuttar har dykt upp efter en riktigt ogästvänlig förmiddag med regn och blåst. Just då, på förmiddagen, målade vi husets söderfasad, lyckligtvis med en färg som mår bäst av att torka sakta. En sån här dag behöver man knappast tänka på att återfukta väggen med vattendimma från trädgårdsslangen - alltid något! När Mannen och jag går in efter lunch är också vi väl återfuktade, på gränsen till russinfingrar, genererade i 8-gradig omgivning. Bestämmer mig för att inte gå ut mer idag om jag inte har lust.

Vi är ett bra arbetsteam, vi två. Lugnt och metodiskt matar vi på, lyssnar på P1 tills vi ledsnar på valköret, sen blir det musik, lite småprat emellanåt, hjälpsamma händer när något ska skickas eller tas emot. Det här har vi tränat på i tolv år nu, sedan vi började bygga huset vi nu bor i. Familjelivet är rätt harmoniskt just nu, och även när det inte är det så är det... hoppfullt. Tidigare inlägg beskriver hur vi kämpat med arbetsfördelningen här hemma. I somras fick jag en kompass att gå efter, i form av en bild av hur jag vill ha det: I det här hemmet bor fyra personer tillsammans. Vi bestämmer lite olika mycket och har delvis olika ansvarsområden, till både omfattning och innehåll, ungefär som i en arbetsgrupp (och jag råkar händelsevis vara en av cheferna…). Poängen är att vi bidrar allihop! Ansvar och befogenheter; av var och en efter förmåga...

Mina barn om några år är tonåringar som tar ansvar för det här hushållet, som kan en del av sysslorna och som emellanåt servar oss lite extra - kanske när vi har gäster - precis som vi gärna hjälper dem med diskon, skjutsar och sånt. Dubbelriktat utbyte, precis som mellan mig och Mannen. När de är beredda att plocka upp eller hämta något åt mig, då är jag beredd att göra detsamma åt dem utan ”småsnåla” påpekanden. Ditåt är vi på väg! Med en så tydlig bild i huvudet är jag svårstoppad, och det verkar barnen känna på sig. Nog gnölas det, görs omtag och hålls rättarting, men riktningen är det ingen idé att försöka rucka på.