Nä, jag tänkte återvända till temat barn, som jag har snöat in på den senaste tiden, eftersom mitt liv kretsar väldigt mycket kring det just nu. Eller rättare sagt: det kretsar väldigt mycket kring en viss liten åttamånaderskille, som går sin egen väg genom livet med bestämda steg. En sak som är väldigt bra med att få många barn är att man undan för undan blir mindre tvärsäker på världen och i stället mer ödmjuk inför allas olikheter.
Jag har aldrig känt igen mig när människor omkring mig pratat om hur osäker man är som förstagångsmamma. Den gången var jag 21 och tvärsäker! Det mesta gick som på räls, barnet var väldigt lugnt och lättskött (förutom en period med mycket nattvaknande som vi stoppade med två dagars femminutersmetod). Barn nummer två visade ha ett helt annat temperament, det märkte vi redan efter några dagar (och det har hållit i sig!), och mycket av det jag tagit för självklart ställdes på ända. Så kom gullunge nummer tre, som visade sig vara ytterligare en liten individ med andra preferenser och egenheter. En sådan till synes enkel sak som att äta annan mat än bröstmjölk visade sig vara en utmaning värdig en triathlonmästare, men ett par dagar innan jag skulle börja jobba heltid och vara borta nio-tio timmar per dag insåg hon att det fanns något annat än bröst här i världen.
Och så dök fyran - den efterlängtade lillebrodern - upp. I början lurade han oss alla att tro att han var en liten kopia av barn nummer ett, som åt och sov mest hela tiden. Men skenet bedrog, och fram kom temperament och många egensinniga idéer om saker och ting. Plötsligt framstod treans matvägran som rena barnleken; nu äter han äntligen, efter tre månaders hård kamp. Och nätterna ska vi inte tala om; det vet ni om ni har följt tidigare blogginlägg (men nu har jag inlett operation Adam Sover, och hittills går det ganska bra, får se om det håller).
Summa sumarum: nytt barn = nya utmaningar och nya insikter. Jag erkänner villigt att jag nog ibland slagit mig lite för mitt inre bröst och tyckt att många föräldrar oroat sig/krånglat/pjoskat med sina barn i onödan, och rodnar lite över mina egna förnumstiga tankar och bristande förmåga att se olikheterna:
- "Vadå, inte somna själv - det är ju bara att ge dem en napp och en gosefilt..." (OK, men med ett barn som vägrar såväl napp som tumme och bara vägrar somna utan ett bröst i munnen?)
- "Att resa med en baby är ju inte ett dugg jobbigare än att vara hemma med den..." (OK, men med ett barn där mat- och sovklockan fungerar ännu sämre än vanligt på resande fot, som avskyr att sitta fastspänd i bilar och flygplan, som inte alls tycker det är kul att leka på stranden, annat än om han får doppa hela ansiktet och slicka i sig mängder med sand som gör honom så dålig i magen att jag tappar räkningen på alla blöjor vi byter?)
- "Vad fånigt att anpassa sig så efter ett barns sovtider att man virar in telefonluren/inte kan gå på fest och så vidare..." (OK, men med ett barn som vaknar för minsta lilla pip, trots att man har gjort allt för att vänja det vid att sova i ljudrika miljöer?)
Om jag har sårat någon med tanklösa kommentarer (hoppas att det oftast har stannat vid tankar och kanske en och annan suck inför min man), så ber jag härmed så hemskt mycket om ursäkt. Min släng av tvärsäkerhetssjukan har definitivt fått sin bot i och med detta mitt fjärde och sista lilla barn. Så nyttigt för mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar