Skrivlängtan tar mig norrut

Sara och jag brukar turas om att vara i bloggform. Den här gången hade vi tappat taget om tangenterna, båda två, på samma gång, länge. Tills idag, då skrivlusten drabbade oss samtidigt (och det är inte första gången det sker). Nu har vi ju visserligen en gång i tiden bestämt att det inte ska kännas som ett påhäng, det här skriveriet, att vi aldrig gör det för någon annan än oss själva. Men på något sätt sörjer vi nog lite grann när vi inte får till det. 

För mig är det ändå en skön känsla att bestämma mig för att det inte handlar om tid, utan prioritering. Att inte uppleva att jag inte har tid (då är det något utom mig som styr) utan att jag inte har prioriterat skrivandet (då är jag fortfarande vid kontrollbordet i någon mån). Jag har helt enkelt gjort andra saker för att de har känts viktigare just nu: nätverkat, lagt mycket Livstidstid på annat (t.ex. planering inför årets Circle Way-läger i Mundekulla), sprungit, mediterat, yogat, varit med barnen, till och med kommit loss vid brödbakarbordet!

Allt det vill jag fortsätta med, men nu har alltså skrivklådan börjat göra sig ordentligt påmind igen. Tänk då att jag om bara en och en halv vecka ska åka på skrivretreat! Och inte ensam utan i sällskap med min äldsta dotter, den människa vid sidan av Sara som jag blir som allra mest kreativ och inspirerad av att umgås med. Jag ryser av välbehag när jag tänker på det (förtida uttag big time!).

Åh vad här ska skrivas! Den gemensamma barnboken ska äntligen ta sin slutgiltiga form, och jag ska försöka låta romanen som bott i mitt huvud i flera år börja hitta vägen ner i datorn (dottern har redan kommit igång med sin). Om jag kan skriva annat än forskningsrapporter, läromedel och blogginlägg, om jag kan ge röst och liv åt en fiktiv gestalt återstår att se, men ett rejält försök tänker jag då göra. Och kanske släpper jag loss en bloggfontän på samma gång. Skrivande föder längtan efter mer skrivande, det märker jag tydligt varje december då vi gör vår Livstidskalender. Älvdalen, here we come!

Ögonblicken

Just nu i mitt liv: Så många sekunder per dygn av frid och ro. Jag skulle kunna mäta. Göra ett diagram, som man gör i resultatorienterade organisationer. Det skulle synas skillnad över tid. Men jag skulle INTE kunna sätta mål. Eller sträva, för allt i världen inte sträva. Som att man flyter i vattnet först när tilliten att bli buren får musklerna att sluta försöka.

Inte räkna hem, nollställa, tro att det här är ett nytt normalläge. Det att jag kan somna om närhelst jag vaknar om jag känner att jag behöver det. Det att jag får uppleva dessa långa kedjor av närvarande ögonblick, i de mest oväntade situationer, och ovanpå det tacksamheten över dem.

Inga krav på fortsatt utdelning, jämn tillströmning, eller ökad. Det enda av betydelse: Jag får allt detta nu.

Hej bloggen - saknar dig!

Det är så sällan nu som jag hittar de där stunderna att sjunka ner i fåtöljen med datorn och låta tankarna flyta ut genom fingrarna. Och jag saknar det. Ingen idé ändå att klandra mig själv. Jag ser helt enkelt inte vad jag skulle kunna köra ut ur livet just nu för att kunna släppa in något annat. När man som jag just nu börjar fantisera om att kunna sträcka ut tiden som ett gummiband, då är det dags att ta sig en funderare. Hur väljer jag egentligen?

På senaste tiden har Livstid blivit mycket snack och mycket verkstad. Fem föreläsningsuppdrag under april är all time high! Det var en medveten tanke från oss, att vi vill ut och möta människor igen efter allt skrivande, men inte riktigt istället för allt skrivande. Som både Maria och jag har skrivit om innebär de här uppdragen mängder av möten, intryck och funderingar som skulle behöva ut någonstans. I resbubblan på väg hem från Åland gick det ju bra, men i vardagen är det värre.

Vad är det då som har klämt sig in över tröskeln – och är det något värt att prioritera? Ja, absolut, måste jag säga. Livstidandet IRL är ju hur kul som helst. Utöver det är det främst en sak som har tillkommit: att samordna en cykelskola för ungdomar och vuxna. Ett meningsfullt projekt som helt enkelt måste få bli av, och där jag inte kunde blunda för att jag passade väl för uppdraget.

Så det gör jag nu när jag har en stund över: ordnar med deltagarnas kölistor och Rotaryklubbarnas frivilliga funktionärer. Stämmer av med övriga i planeringsgruppen så cyklar, hjälmar och reflexvästar finns där de ska.

Aktiviteter som är nära kvalstrecket – i nedåtgående riktning – är hemmaadministration och -underhåll. På senaste tiden har vi har fått ett par tre påminnelser på räkningar som vi (jag) missat. Det fanns en tid när såna missar hamnade på självkänslans minuskonto. Nu tycker jag bara det är opraktiskt att behöva rensa upp och surt att betala påminnelser. Alltid något!

Tillsammans med bloggandet är det ett antal saker som står på kö och vill komma in i mitt liv. Hemmafixande är rätt kul emellanåt, när jag lyckas vara i det och inte tänka att det stjäl tid från annat. Och vill vi slippa frysa i vinter är det bara att greppa klyvyxan och se så glad ut som man känner sig.

Mitt svåraste dilemma är dansen. Såna upplevelser som den kan ge måste det vara tjänstefel för en närvaro- och njutningssökare som jag att ens tveka. Men att få in dans regelbundet i mitt liv ser svårt ut, även om jag skulle vara beredd att pruta på yogan. Och jag skulle så gärna ha med mig Mannen, som redan tycker att vi har alldeles för mycket för oss.

Om det här var årets självdeklaration på livstidsfronten så är väl dansen… återbäringen som jag inte lyckas få utbetalad. Än. Hur ser din balansräkning ut?

Inspiration overload!

Synkade som vi ju ofta är, Sara och jag, har vi båda den senaste tiden drabbats av inspiration overload. Nej, jag skrev inte fel, det skulle inte stå information overload, som är det uttryck man brukar höra talas om, utan vi har helt enkelt fått så mycket inspiration, genom intressanta radioprogram, böcker och artiklar, genom våra spännande lunchgäster i TankeTrampolins Heta Stol, genom alla våra kreativa diskussioner, att vi måste pausa lite emellanåt. Ta oss tid att smälta, reflektera, vänta in.

Detta är ett av de ämnen jag tog upp igår, i mitt föredrag på TEDxVäxjö, där jag fick den stora förmånen att vara en av sju talare på programmet. Som gammalt TED-fan (jag har sett många fantastiska föreläsningar där och jag brukar alltid rekommendera sajten till engelsklärare jag träffar, som ett utmärkt material för hörförståelse och diskussionsunderlag), är det en dröm som har gått i uppfyllelse att få prata på TED. Det är förstås inte fråga om den stora amerikanska TED-konferensen utan ett litet lokalt oberoende initiativ, men allt sker inom ramen för det stora TED, med loggor och allt, det finns en mikroskopisk chans att någon i TED-teamet skulle tycka att det jag gjorde var så bra att det kommer upp på den stora sajten och alla föredrag hamnar hursomhelst på YouTube. Bara en sån sak.

Temat för TEDxVäxjö var Inspiration that moves us - vilket kan tolkas som "inspiration som berör oss" eller "inspiration som för oss framåt", eller kanske som en kombination av båda. Jag berättade historien om guldklockan, paraplyet, den sömnlösa natten och de dansande benen - om min resa mot ett yrkesliv där det är jag själv som sitter i förarsätet, alltså om min väg från det trygga och statusfyllda lektorsjobbet på universitetet till det ekonomiskt otrygga men otroligt fria och kreativa livet som frilansande författare, föreläsare och samtalsledare. Idén jag förde fram var att uppmana till att leva ett liv där man är sann mot sig själv och inte ett liv som utgår från andras förväntningar, och att man tar hjälp av allt stöd och all inspiration som man kan hitta omkring sig.

Men jag beskrev alltså också vad som kan hända när man börjar bejaka sin kreativitet, nämligen att hjärnan går bärsärkagång och börjar spotta ur sig idéer så att det ibland känns som om huvudet ska gå i bitar av allt som trängs där. Vad jag har lärt mig är att skriva ner allting direkt men sedan släppa taget och ha tålamod. Alla drömmar behöver inte realiseras på en gång, och en del behöver kanske aldrig göra det. Jag känner mig rik bara av möjligheterna som finns. Yoga och meditation är också väldigt bra motmedel mot inspiration overload. (Förutom de gånger meditationen i stället för att få mig att gå NER i varv öppnar kanaler så att kreativiteten börjar härja värre än vanligt - då är det bara att ge upp och gå och ta fram skrivblocket...) 

In my dreams

Under mer än tjugo års tid har jag ägnat mig åt sådant som ofta används inom mental träning i t.ex. idrottssammanhang: affirmationer (där man för sig själv i ord klär ett tänkt scenario som om det redan hade hänt) och visualiseringar (där man i stället ser det man hoppas ska hända i bilder). Det här har hjälpt mig att använda min tankeförmåga på ett konstruktivt sätt, och det mesta av det jag har affirmerat och visualiserat har faktiskt också blivit verklighet.

När jag invaderades av cancerhelvetet var mina visualiseringar av hur immunförsvarets små vaktmästare bokstavligen åt upp de sjuka cellerna ett sätt att känna att jag mentalt gjorde allt som stod i min makt för att påverka situationen. När jag så innerligt hett önskade mig ett sladdbarn, men var övertygad om att mannen i mitt liv inte skulle gå med på det, höll affirmationerna trots allt ett litet flämtande hopp vid liv.

Idag lever jag på alla möjliga sätt min dröm. Jag är frisk och stark. Jag har fått alla de barn jag drömde om. Jag bor precis där jag vill bo. Jag lever sedan sjutton år tillbaka med en man som ger mig precis den mix av kärlek och frihet som jag behöver för att få växa och utvecklas. Och så har jag vågat släppa taget om en karriär som var trygg och statusfylld, men som kvävde min kreativitet och fick mig att krympa.

Borde jag då inte sluta affirmera och visualisera och bara nöja mig, när jag har det så bra? Det finns det nog många som tycker, men för mig finns det alltid utrymme för att utmana mig själv ännu mer - det innebär på intet sätt att jag inte är nöjd och tacksam för allt jag redan har. Men nu ger jag stora feta långfingret åt Jante och tänker stort och större. The sky is not the limit, liksom. Här är några nya affirmationer:

• Livstid sprider The Circle Way över hela landet genom att sätta igång samtalscirklar som får människor att växa och utvecklas!
• Går förbi stora skyltfönstret hos Bonniers på Sveavägen och där står min roman i skyltfönstret!
• Livstid medverkar i Tankar för Dagen och Sommar i P1 och har fått ett eget radioprogram där vi (precis som vi idag gör i vår TankeTrampolin) sätter människor vi är nyfikna på i en Het Stol!
• Mitt TEDxVäxjö-föredrag har blivit accepterat till TEDs internationella sajt! 
• Böckerna om Lovis Anjovis får inte bara barn utan även deras föräldrar att längta efter godnattsagostunden!

Och det häftiga är att alla de där drömmarna inte behöver bli verklighet. Bara känslan av att allt faktiskt är möjligt ger mig ett stort skönt leende i hjärtat.

Come, come to the Circle Way!

Ni som följer Livstidsbloggen har knappast kunnat undgå våra lovsånger under och efter Circle Way-lägret i Mundekulla förra sommaren. Circle Way är något som genomsyrar våra liv på flera olika sätt. Vi använder den enkla samtalsmodellen (med en talsten som går runt och där alla lyssnar utan att kommentera när den som har stenen pratar) hemma vid köksbordet, i vår bokcirkel, i vår egen Livstidscirkel och i diverse olika sammanhang där vi verkar, var och en eller tillsammans. Vi håller också på att lära oss ännu mer om hur Circle Way kan appliceras i olika organisationer, alltifrån små föreningar till stora företag. Och med denna enkla modell följer också en annan viktig tanke - om allas lika värde, och om vikten av att respektera varandra och jorden vi lever på. Det tänket kommer man snabbt in i när man vistas i Mundekulla - om det inte redan är en självklarhet.

Till sommaren är det dags igen! Då håller Livstid i arrangörstrådarna (utan ekonomisk vinning) för Circle Way - samtalet i centrum (8-12 juli) på den fantastiskt vackra kursgården i Mundekulla, mitt i den småländska utvandrarbygden. Här får alla deltagare en chans att komma nära sig själva och sina känslor, möta andra människor på ett nytt sätt, i en varm och kärleksfull miljö. Som min då sjuåriga dotter uttryckte det: "Alla är så snälla här!". Vi får möta Medicine Story, stamäldste i Wampanoagstammen, som sin höga ålder till trots (i år fyller han 84!) håller igång och står för en stor del av innehållet i lägret tillsammans med sin underbara fru Ellika. Utöver detta blir det även andra spännande workshops, naturaktiviteter för barnen, musik och andra roligheter.

Mer om lägret kan du läsa här. Om du anmäler dig senast den 30 april får du boka-tidigt-rabatt! Och har du frågor kontaktar du oss på hej@livstid.nu.

Vill du läsa mer om vad vi har skrivit på bloggen om våra upplevelser av Circle Way? Här är några inlägg som kanske kan inspirera:

• Ett nytt projekt tar form (2012-07-21)
• Circle Way - bringing it home! (2012-08-06)
• Mundekulla i Målajord (2012-09-26)

I denna video kan du också få en liten känsla av stämningen (även om den inte är inspelad i Mundekulla) och en glimt av Medicine Story (precis i början).

Varmt välkommen till Mundekulla i juli! Hoppas verkligen att vi ses där!

Sånt som kan hända när Sture är med

Det är nog bara vi tre som kliver på Cinderella när hon lägger till i Mariehamn; jag, Sture och hans vän som behöver hjälp att hålla reda på saker och ting. Jag hinner knappt ombord förrän de erbjuder mig att ställa mina saker i deras hytt. Några andra alternativ syns inte till så jag hakar på. Väl i hytten på ankarplan visar Sture upp sina tejpade skor – tejpade på undersidan för bästa möjliga dansglid.

- Så kommer du på kursen då, med Tony Irving klockan 11?

Det är nu jag börjar ana att det här kan bli en i raden av märkliga dansupplevelser på tjänsteresa. Vi har foxtroten bland barborden i Lyon, salsakursen i Münster, julfesten som visserligen är på hemmaplan och nu kanske en ny minnesvärd upplevelse. Inte bara en, ska det visa sig.

På förmiddagen jobbar jag, och bloggar om att jag nog har fått en överdos av intryck på den här resan. Hmm. Klockan 11 infinner jag mig i Fun Club på plan 8. Och ta mig tusan, Tony Irving är där. Vi ska lära oss dansa cha-cha. Och det gör vi, ett tiotal mer eller mindre frivilliga par: först med armarna, sedan med benen, så småningom med hela kroppen och till slut par om par. Sture tar mig under sina vingar, efter att Tony i inledningen har ropat ut i micken: Och så vill jag säga ett särskilt välkommen till vår 42-veckor-om-året-gäst… Sture!!!

Sture och jag dansar alltså cha-cha. Rätt bra om vi får säga det själva. Tony klagar inte heller nämnvärt. När danstimmen är slut för Sture mig resolut till Nöjescafét en våning ner. Där har bandet inte spelat upp än, men förinspelad musik är också musik. Jag tänker Scent of a woman (tangoscenen) möter Lost in translation möter… 44-åring i G-star-jeans och pensionerad Mariehamnsskeppare i skjorta och väst. De där borta som vrider nackarna ur led för att titta på oss, tycker de att vi dansar bra? Att vi inte är kloka? Eller undrar de bara ihjäl sig över detta omaka par?

Trodde du Tony var en sträng danslärare? Då har du inte träffat Sture. ”En, två, tre... Jag vill att du tar ettan bakåt... Sikta på min axel så kommer du rätt... Och så börjar du om efter sexan härefter, inte åttan...” Jag som aldrig har kopplat in en enda siffra i mitt dansande låtsas att jag förstår och anstränger mig istället till det yttersta för att följa.

”Nåjo. Rätt bra för att vara nybörjarbugg.” Jag sväljer stoltheten och bestämmer mig för att jag har fått en komplimang.

Efter allt detta följer danstävlingen där Sture med dam snuvar mig och min kavaljer på ett kryssningspresentkort, jakten på den försvunna mobilen, som återfinns, för att inte tala om när Sture med bestämda steg för mig och några andra skyddslingar ner till utgången som går snabbare, på däck fem, förbi alla sittande som nog anser sig vara före oss i kön. Det är sånt som kan hända när Sture är med.