Livstids julkalender: Att utforska förändring

Den här hösten har jag - liksom den förra - unnat mig att sätta mig på skolbänken som student igen. En underbar upplevelse efter alla år på andra sidan katedern - inte minst kursen är både intressant, användbar och pedagogiskt upplagd med en fin koppling mellan teori och praktik. Att dessutom vara klasskamrat med min man igen efter sjutton år (det var på universitetet - inte Capri! - vi mötte varandra) ger extra krydda. Plugga ihop på kvällarna, berätta om nya tankar utan att den andre tittar på en med oförstående blick, smita iväg och äta lunch ihop mellan lektionspassen...

Kursen vi läser heter Motiverande samtal och motivation i förändring och riktar sig till alla som jobbar med förändringsprocesser, men kanske framförallt till behandlingsassistenter, kuratorer, lärare och andra som i sina yrken har samtal utifrån ett problembeteende som behöver förändras. Trots att jag inte jobbar med individer på det sättet finns det mycket i kursen jag ser att jag kan applicera i min roll som föreläsare/workshopledare och samtalscirkelledare. Kursen ger också inspiration till såväl egna förändringstankar och genom möjligheten att kanske på ett bättre sätt än tidigare kunna stötta min omgivning.

Här är några insikter jag fått med mig så här långt:

• Vikten av ett respektfullt och empatiskt bemötande i alla samtal, att sätta den man jobbar med i centrum och inte lättvindigt komma med egna råd och lösningar, utgå från och försöka sätta sig in i hens perspektiv, och kunna acceptera att förändring inte alltid upplevs som det självklart bästa alternativet.
• Att våga utforska de ambivalenta känslor som nästan alltid finns med inför ett eventuellt beslut om förändring, att exempelvis även våga titta på de positiva sidor som finns i ett problembeteende - om inte de fanns skulle man ju ha förändrat för länge sedan. 
• Att en förändringsprocess är så komplex (oftast innehållande fem faser: före begrundan, begrundan, förberedelse, handling och stabilisering), att varje fas kan behöva ta lång tid och att ett forcerat fokus på handlingsfasen - utan tillräcklig tid för begrundan och förberedelser - oftast inte leder till hållbar förändring. 
• Att det finns strategier och tekniker att använda i varje fas, men att dessa inte fungerar om de kommer in på fel ställe - alltså behöver man som "hjälpare" ta reda på var i processen den man vill hjälpa befinner sig.  
• Att små ord och fraser kan betyda så mycket. Att till exempel vända ett men till ett och eller samtidigt som kan förändra fokus i samtalet på ett avgörande sätt.

Jag har också samlat på mig två sköna metaforer (såna gillar ju du, Sara!) och ett inspirerande exempel. 

• Metaforen med trapetsartisten som - trots att hen aldrig kan ha några garantier för att den som ska ta emot på andra sidan verkligen gör det - måste våga ta språnget. På samma sätt kan man aldrig veta om en förändring kommer att bli hållbar och enbart positivt, men man måste våga ha tilltro. 
• Metaforen med "psykologisk judo" eller "att bjuda upp till dans" - d.v.s. att "rulla med motståndet" och kanske backa tillbaka ett steg när  den man försöker hjälpa inte riktigt är med på noterna ännu, i stället för att konfrontera. 
• Och så damen som ville gå ner i vikt och för varje kilo hon tappade satte in en summa pengar till välgörenhet. All den mat hon själv valde bort kunde hon nu föreställa sig komma till nytt hos någon som verkligen behövde den. Det exemplet ska jag prova när jag inom kort tar itu med mina egna kostvanor!

Nu vill jag också resa med lättare bagage!

Det här är inte en av alla viktminskningsbloggar, åtminstone inte i fysisk bemärkelse. Att vi som skriver jobbar med att göra oss av med en hel del tungt mentalt bagage i form av negativa tankar är en annan sak. Men eftersom bloggen har blivit ett verktyg för mig i alla möjliga sammanhang, för att förstå på djupet, för att få till stånd förändringar (exempelvis projektet Maria mediterar) eller för att bara lätta lite på trycket, tänkte jag använda den nu när jag tagit beslutet att det är dags att göra mig av med de extrakilon jag plockade på mig under graviditeten, och som jag inte varit motiverad nog att ta itu med tidigare.

Jag tror inte på några dieter där man inte får äta si eller så - de gör mig bara irriterad och extra sugen på det förbjudna. Senast det begav sig för några år sedan lyckades jag i stället nå mitt mål (-12 kg) med hjälp av Viktväktartänk (utan att betala en krona för deltagande) och lite coachning av min syster som gjorde samma resa för ett antal år sedan. Det handlar om att hålla koll på intaget (här får kontrollanten kliva in på arenan ett tag igen), äta mycket av somligt och mindre av annat, men utan några totalförbud. Och så röra mycket på sig för att tjäna extrapoäng och exempelvis kunna släppa loss lite på helgen.

Jag siktar på att vara femton kilo lättare till jul, är nöjd med tolv och skulle kunna leva med mig själv även om det bara blir tio. Positiva målbilder är viktiga i sådana här lägen och jag har liksom förra gången plockat fram en femton år gammal bild från Paris. Någonting att jobba mot, även om jag inser att kroppen har förändrats på andra sätt - inte bara viktmässigt - sedan dess. Hjälp mig gärna med uppmuntrande tillrop i medgång och en tröstande klapp på axeln om jag hamnar i en svacka, så lovar jag att ni ska slippa detaljerade redogörelser för gram och hekton.

Me, myself and I

Äntligen - efter mer än fyra decennier - tror jag att jag har lärt känna mig själv lite grann, till kropp och själ. Att det skulle ta sån tid. Men jag tänker att det nog underlättar min vardag och befriar mig från en och annan onödigt negativ tanke, även om självkänslan fortfarande är kass emellanåt.

Jag har exempelvis lärt mig att när jag blir gnällskällig mot barnen beror det nästan alltid på trötthet och/eller stress. I stället för att få dåligt föräldrasamvete kan jag nu tänka: "Dags för timeout - sova en stund med lillebror, gå i ide och läsa, tänka eller sitta vid datorn en stund, alldeles för mig själv" eller "Dags att se över rutinerna och försöka undvika sådana här situationer". Det funkar ofta.

Jag har också lärt mig att jag lätt intar försvarsposition och kommer med motanklagelser när min man uttrycker missnöje över något, oftast att jag är så slarvig. Nu börjar jag så smått att kunna känna dumtankarna komma, och i stället ta in vad han säger och lova att försöka bättra mig när det faktiskt finns anledning till det, och det gör det oftast (med det inte sagt att jag alltid lyckas med själva bättringen...).

Och så har jag lärt mig att jag behöver massor av inre motivation för att komma igång med en livstilsförändring. Har jag den blir jag envis som synden och lyckas oftast; annars är det ingen idé att låtsas och försöka - det går garanterat åt pipsvängen. I avsaknad av tillräcklig motivation har jag exempelvis tagit det med ro att jag inte lyckats bli av med extrakilona jag lade på mig under min senaste graviditet - en dag är jag plötsligt redo, och i söndags kom den dagen (tror jag). Återstår att se om jag lyckas ännu en gång.

I och med att jag vet mer om vem jag är och hur jag fungerar blir det kanske också lite lättare att förlåta mig själv för mina tillkortakommanden. Linda Olsson skriver i Sonat för Miriam: "Till skillnad från film ger levande livet mycket sällan tillfälle till omtagningar [...] Men jag tror absolut att vi måste ge oss själva samma andrum som vi ger andra. Förlåta oss själva. Hysa medkänsla med oss själva. Och kanske också älska oss själva litegrann". En av mina återkommande affirmationer lyder: "Jag duger - precis som jag är".