söndag 30 augusti 2009
På tal om energi...
... se dokumentären Hatten av om krutgumman Mimi som fortfarande älskar sitt liv och framförallt sitt jobb som skådis (i reklamfilmer och med småroller i spelfilmer) vid 93 års ålder (ligger kvar på SVT Play till den 5 september). Tänk att få ha den energin kvar... Jag hoppas att hon får dö knall fall under en filminspelning, hellre än att långsamt tyna bort!
Det här med livspusslet
Så ofta man läser och hör människor tala om LIVSPUSSLET, det där som vi alla jobbar med att få ihop bitarna till. Ofta har ordet negativa associationer, men Sara erkänner att hon tycker att pusslet är kul att lägga och jag kan inte annat än att hålla med henne. Visst kan man bli trött och sliten emellanåt av all vardagslogistik, men för det mesta tycker jag att det ändå flyter på förvånansvärt bra - trots våra två heltidsjobb, tre barn och ett på väg, stort hus och fullt av aktiviteter.
Många i min bekantskapskrets är dränerade på energi, och jag får nästan lite dåligt samvete när jag inte känner igen mig i deras berättelser... Igår läste jag om ännu en av dessa kvinnor (det är nästan alltid kvinnor som pratar om hur trötta och dränerade de är) i Jennie Sjögrens och Tinni Ernsjö Rappes Lycka till! Om balans i livet och andra floskler (den är SÅ bra!).
I boken återgavs ett mail från en läsare som beskrev en ledig dag då hon skulle "bara vara", men drunknade i tvättmaskiner som skulle laddas, barn som skulle skjutsas hit och dit, mat som skulle planeras och förberedas och så vidare i all oändlighet. Plötsligt hade hela dagen gått och inte hade hon hunnit "bara vara"... Och då lever hon ändå i ett jämställt förhållande där båda parter hjälps åt! Kvinnan stressas och frustreras över budskapen i livstilsmagasinen om att "njuta av naturen och sexlivet", "strunta i dammråttorna" och "unna sig lite spakänsla i badkaret", och skriver "Kan vi inte unna oss att må lite skit under småbarnsåren?".
Självklart måste hon få känna så, och samtidigt så är det något inom mig som protesterar när jag läser - för jag tror på att man faktiskt kan ha det där stora projektet och ändå få rum att njuta av livet. Jag har ju det så själv! Det måste helt enkelt handla om vad man prioriterar och hur mycket man ser till att fylla på energidepåerna för att få kraft att orka med även det tunga. Jag väljer t.ex. att träna, facebooka, blogga, göra hemmaspa, läsa böcker och umgås med trevliga människor för att det ger mig glädje, kraft och energi.
Därmed måste jag självklart prioritera bort något annat. Läsaren skriver "Ska jag strunta i att hämta barnen också, i att köpa skor till dem när de växer, i att laga middag?" Självklart inte! Men kanske en del av det andra som fyllde hennes lediga dag, som att...
... byta lakan i alla sängar varannan vecka (sker betydligt mer sällan hemma hos oss)
... vika om barnens kläder som hennes make vikt "på fel sätt" (vadå fel?)
... planera och laga middag (hemma hos oss äter vi ofta flingor, mackor eller stekt ägg till kvällsmat och barnen växer och mår bra ändå)
... vara ansvarig för föräldraföreningens nyhetsbrev, och därmed ha åtta sidors anteckningar från senaste mötet att läsa och sammanfatta (jag har varit dålig på att engagera mig i sådana här saker, men jag står för att jag tycker att det ska vara var och ens fria val)
... gå till posten för att betala räkningar (här spar ju internet massor av tid)
Jag vill inte på något vis förringa arbetande småbarnsmammors tuffa tillvaro, och naturligtvis måste vi få vara trötta och gnälliga emellanåt, men jag envisas med att hävda att vi inte måste finna oss i att "må lite skit", i alla fall inte större delen av tiden. Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Var och en har ansvar för att skapa sitt livs historia.
Många i min bekantskapskrets är dränerade på energi, och jag får nästan lite dåligt samvete när jag inte känner igen mig i deras berättelser... Igår läste jag om ännu en av dessa kvinnor (det är nästan alltid kvinnor som pratar om hur trötta och dränerade de är) i Jennie Sjögrens och Tinni Ernsjö Rappes Lycka till! Om balans i livet och andra floskler (den är SÅ bra!).
I boken återgavs ett mail från en läsare som beskrev en ledig dag då hon skulle "bara vara", men drunknade i tvättmaskiner som skulle laddas, barn som skulle skjutsas hit och dit, mat som skulle planeras och förberedas och så vidare i all oändlighet. Plötsligt hade hela dagen gått och inte hade hon hunnit "bara vara"... Och då lever hon ändå i ett jämställt förhållande där båda parter hjälps åt! Kvinnan stressas och frustreras över budskapen i livstilsmagasinen om att "njuta av naturen och sexlivet", "strunta i dammråttorna" och "unna sig lite spakänsla i badkaret", och skriver "Kan vi inte unna oss att må lite skit under småbarnsåren?".
Självklart måste hon få känna så, och samtidigt så är det något inom mig som protesterar när jag läser - för jag tror på att man faktiskt kan ha det där stora projektet och ändå få rum att njuta av livet. Jag har ju det så själv! Det måste helt enkelt handla om vad man prioriterar och hur mycket man ser till att fylla på energidepåerna för att få kraft att orka med även det tunga. Jag väljer t.ex. att träna, facebooka, blogga, göra hemmaspa, läsa böcker och umgås med trevliga människor för att det ger mig glädje, kraft och energi.
Därmed måste jag självklart prioritera bort något annat. Läsaren skriver "Ska jag strunta i att hämta barnen också, i att köpa skor till dem när de växer, i att laga middag?" Självklart inte! Men kanske en del av det andra som fyllde hennes lediga dag, som att...
... byta lakan i alla sängar varannan vecka (sker betydligt mer sällan hemma hos oss)
... vika om barnens kläder som hennes make vikt "på fel sätt" (vadå fel?)
... planera och laga middag (hemma hos oss äter vi ofta flingor, mackor eller stekt ägg till kvällsmat och barnen växer och mår bra ändå)
... vara ansvarig för föräldraföreningens nyhetsbrev, och därmed ha åtta sidors anteckningar från senaste mötet att läsa och sammanfatta (jag har varit dålig på att engagera mig i sådana här saker, men jag står för att jag tycker att det ska vara var och ens fria val)
... gå till posten för att betala räkningar (här spar ju internet massor av tid)
Jag vill inte på något vis förringa arbetande småbarnsmammors tuffa tillvaro, och naturligtvis måste vi få vara trötta och gnälliga emellanåt, men jag envisas med att hävda att vi inte måste finna oss i att "må lite skit", i alla fall inte större delen av tiden. Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Var och en har ansvar för att skapa sitt livs historia.
fredag 28 augusti 2009
Längtansrymd
Bodil Jönsson har hittat på ett ord som jag tycker är så vackert: längtansrymd. Hon pekar på att vi i vår fullpackade vardag där vi ständigt är på språng i handling eller tanke ibland missar det här med att ta oss tid att sitta ner och längta lite grand.
Just nu har jag skapat mig lite längtansrymd mitt i en intensiv undervisningsperiod i Norge. Det är fredagskväll och jag sitter ensam i ett litet fult bibliotek på vandrarhemmet där vi bor och längtar - efter finaste flickorna, finaste mannen, finaste huset och svenskt godis. Lite vemodigt känns det, men också lite skönt och vackert. Kanske borde vi skapa mer utrymme i våra liv för att längta?
Just nu har jag skapat mig lite längtansrymd mitt i en intensiv undervisningsperiod i Norge. Det är fredagskväll och jag sitter ensam i ett litet fult bibliotek på vandrarhemmet där vi bor och längtar - efter finaste flickorna, finaste mannen, finaste huset och svenskt godis. Lite vemodigt känns det, men också lite skönt och vackert. Kanske borde vi skapa mer utrymme i våra liv för att längta?
tisdag 25 augusti 2009
Dr Jekyll och Mr Hyde
Gång på gång noterar jag och fascineras av människors komplexitet. Märker att det är något jag uppskattar alltmer i skönlitteratur jag läser - när karaktärerna inte är svartvita utan t.ex. porträtteras med såväl goda som mindre goda sidor, eller andra motstridiga drag. Ett exempel jag minns är Sara Kadefors Fågelbovägen 32 som utforskar just begreppet godhet. Kan man både vara en riktigt fin människa som vill andra gott och samtidigt göra gott för egen vinnings skull?
Komplexiteten finns förstås också överallt omkring mig. Sara bloggar om sitt dubbla förhållande till konsumtion, där miljömedvetenhet trängs med shoppingglädje och fåfänga. Vännen och bloggfontänen K bloggar om hur hennes vänner ifrågasätter hur hon samtidigt kan vara så djup och så ytlig (hittar tyvärr inte blogginlägget just på grund av den där fontänkaraktären hon har...).
I sin bok Hångla mer - en bok om att ge sig hän beskriver Klas Hallgren insikten att man samtidigt kan vara både poeten med de höga idealen och drömmen om att nå människors hjärtan OCH affärsmannen som begriper sig på hur budskapet ska paketeras för att verkligen ta sig in i dessa hjärtan.
Själv känner jag igen mig i samtliga ovan beskrivna komplexiteter, men den jag kanske upplever som mest framträdande är den som handlar om akademikern Maria och flummaren Maria. I min yrkesvärld handlar mycket om ordning och reda, tydlighet och objektivitet, och visst känner jag mig hemma där. Samtidigt har jag alltid varit en sökare, med många mer eller mindre mystiska lästa böcker och genomgångna kurser på min meritlista. Vi snackar meditation, reiki, kristallterapi, affirmationer och en hel del annat - och jag har ofta valt att hålla tyst om mina erfarenheter vid fikabordet.
Går det att förena dessa båda världar och låta akademikern och flummaren få lov att dansa tango med varandra i dagsljus? Ja, jag tror att jag är på väg dit i och med att jag mer och mer vågar visa upp även min mindre kända sida. Det sista året har flummaren till och med letat sig in i min tjänsteplanering - i form av de stresshanteringsgrupper jag leder på arbetstid och där vi tar upp åtskilliga av de "flummiga" företeelser som jag ägnat mig åt genom åren. Om jag får som jag vill kommer min framtid att innehålla mer jämnt fördelade proportioner mellan min Dr Jekyll och min Mr Hyde.
Komplexiteten finns förstås också överallt omkring mig. Sara bloggar om sitt dubbla förhållande till konsumtion, där miljömedvetenhet trängs med shoppingglädje och fåfänga. Vännen och bloggfontänen K bloggar om hur hennes vänner ifrågasätter hur hon samtidigt kan vara så djup och så ytlig (hittar tyvärr inte blogginlägget just på grund av den där fontänkaraktären hon har...).
I sin bok Hångla mer - en bok om att ge sig hän beskriver Klas Hallgren insikten att man samtidigt kan vara både poeten med de höga idealen och drömmen om att nå människors hjärtan OCH affärsmannen som begriper sig på hur budskapet ska paketeras för att verkligen ta sig in i dessa hjärtan.
Själv känner jag igen mig i samtliga ovan beskrivna komplexiteter, men den jag kanske upplever som mest framträdande är den som handlar om akademikern Maria och flummaren Maria. I min yrkesvärld handlar mycket om ordning och reda, tydlighet och objektivitet, och visst känner jag mig hemma där. Samtidigt har jag alltid varit en sökare, med många mer eller mindre mystiska lästa böcker och genomgångna kurser på min meritlista. Vi snackar meditation, reiki, kristallterapi, affirmationer och en hel del annat - och jag har ofta valt att hålla tyst om mina erfarenheter vid fikabordet.
Går det att förena dessa båda världar och låta akademikern och flummaren få lov att dansa tango med varandra i dagsljus? Ja, jag tror att jag är på väg dit i och med att jag mer och mer vågar visa upp även min mindre kända sida. Det sista året har flummaren till och med letat sig in i min tjänsteplanering - i form av de stresshanteringsgrupper jag leder på arbetstid och där vi tar upp åtskilliga av de "flummiga" företeelser som jag ägnat mig åt genom åren. Om jag får som jag vill kommer min framtid att innehålla mer jämnt fördelade proportioner mellan min Dr Jekyll och min Mr Hyde.
söndag 23 augusti 2009
Ensam, tillsammans, fri?
Det finns två förhållanden som gör att jag trivs så bra med att emellanåt vara ensam. Att tänka på det ena gör mig glad och lite stolt, det andra gör mig sorgsen.
Jag trivs med att vara ensam eftersom jag inte är rädd för mörkret, mina egna tankar eller för främlingar på städers gator. Jag är kapabel och sätter värde på mina egna intryck, även om ingen delar dem med mig. Jag har ett rikt inre liv att ägna mig åt när jag inte tjuvkikar på andras yttre dito.
Men jag trivs också med att vara ensam för att min signalinsamlande parabol då äntligen får vila. Jag behöver inte fundera på om jag tar lagom mycket plats eller kräver det rimliga. När jag är ensam tar jag all plats och kräver ingenting. Eventuell interaktion sker med namnlösa människor och är antingen reglerstyrd, som beställningen på en restaurang, eller otvungen bonus, som ett oväntat leende.
Den närmaste och viktigaste relationen är den mest krävande. Varje dag, tusentals gånger, väljer vi mellan motstånd och bifall, närhet och avstånd, agerande och passivitet. Har man då ett massivt behov av att bli bekräftad, ett lika stort men mycket fumligare behov av att vara sann mot sig själv - och ovanpå det ett labyrintartat inre liv - då blir det emellanåt komplicerat.
Komplicerat får det väl vara, det som kräver mer ger också mer. Men jag blir trött när jag allt emellanåt upptäcker hur avkänning och anpassning utåt har tagit över. Igen. Som det kommer att göra i hela mitt liv. Allt glesare kanske, och alltmer sällan i de riktigt viktiga frågorna, men en akilleshäl skär man inte av bara sådär.
Jag önskar så att den kompetenta kraftfulla i mig oftare kunde ta den lilla vid handen och säga "det är klart du ska göra så om du vill, kom så ska jag hjälpa dig". Jag vill inte förlora min alldeles speciella ensamfrihet, men jag vill hitta mer av min egen frihet tillsammans.
Jag trivs med att vara ensam eftersom jag inte är rädd för mörkret, mina egna tankar eller för främlingar på städers gator. Jag är kapabel och sätter värde på mina egna intryck, även om ingen delar dem med mig. Jag har ett rikt inre liv att ägna mig åt när jag inte tjuvkikar på andras yttre dito.
Men jag trivs också med att vara ensam för att min signalinsamlande parabol då äntligen får vila. Jag behöver inte fundera på om jag tar lagom mycket plats eller kräver det rimliga. När jag är ensam tar jag all plats och kräver ingenting. Eventuell interaktion sker med namnlösa människor och är antingen reglerstyrd, som beställningen på en restaurang, eller otvungen bonus, som ett oväntat leende.
Den närmaste och viktigaste relationen är den mest krävande. Varje dag, tusentals gånger, väljer vi mellan motstånd och bifall, närhet och avstånd, agerande och passivitet. Har man då ett massivt behov av att bli bekräftad, ett lika stort men mycket fumligare behov av att vara sann mot sig själv - och ovanpå det ett labyrintartat inre liv - då blir det emellanåt komplicerat.
Komplicerat får det väl vara, det som kräver mer ger också mer. Men jag blir trött när jag allt emellanåt upptäcker hur avkänning och anpassning utåt har tagit över. Igen. Som det kommer att göra i hela mitt liv. Allt glesare kanske, och alltmer sällan i de riktigt viktiga frågorna, men en akilleshäl skär man inte av bara sådär.
Jag önskar så att den kompetenta kraftfulla i mig oftare kunde ta den lilla vid handen och säga "det är klart du ska göra så om du vill, kom så ska jag hjälpa dig". Jag vill inte förlora min alldeles speciella ensamfrihet, men jag vill hitta mer av min egen frihet tillsammans.
fredag 21 augusti 2009
Aldrig färdig...
"Du blir aldrig färdig och det är som det ska" skriver Tomas Tranströmer som citeras i Tinni Ernsjöö Rappes och Jennie Sjögrens bok Lycka till! Om balans i livet och andra floskler. Befriande ord, tycker jag som ler igenkännande vid var och varannan formulering i boken också, och undrar om jag inte har skrivit precis det här i bloggen. Det som Tranströmer nämner, att vi aldrig blir färdiga, att allt handlar om ett livslångt lärande, har vi t.ex. varit inne på åtskilliga gånger. På tal om mindre spikraka karriärvägar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)