Liten herre nr 1

En lågmäld men obeveklig begäran om att stanna upp letar sig in i min uppmärksamhet. Måste hitta tyngdpunkten i mig, kon-centrera; samla mina cirklar omkring mig. Måste.

Den här hösten har jag vigt åt att än en gång ta ut min professionella kompassriktning och ta konsekvenserna av vartåt det barkar. Jag har gått ner lite i arbetstid, kontaktat en karriärcoach och haft ett antal lunch- och andra möten med kloka människor med koll. Alla har de givit mig nya legobitar att bygga med. Samtidigt har utlöpare från den här bloggen – två böcker, ett antal evenemang och ännu fler idéer – utvecklats i friaste fullaste flow. Underbart att få uppleva, men nu säger den där bestämda rösten i mig ifrån: Flow i all ära, men du måste också ibland kravla dig upp på strandbanken, sätta dig där och titta på strömvirvlarna snett uppifrån. Tänka cirklande tankar, inte linjära, sträva inåt, inte framåt.

I mina visioner om framtiden tar jag in en portion stillhet som inte har funnits där förut. Jag vill möblera mig ett luftigare liv. Att inför varje möjligt mellanrum – en tågresa, en timme innan familjen vaknar – att inför varje sånt tillfälle tänka ut vad som kan klämmas in där, om än så roligt, lockande och kreativt, det blir för mycket. Och för lite – av tankens fria flykt eller för den delen tankens fria vila.

På jobbet talas det om att vi måste bort från ”herrarnas fria åkning”, istället styra, prioritera och följa upp. Men jag vill gärna ha en liten herre som åker fritt i mitt huvud, som gör åttor och andra krumelurer eller bara sätter sig på isen och begrundar den, tills det blir för kallt om ändan. Kanske är han redan där. Kanske är det han som talar lågmält men ändå obevekligt och bestämt.

Saxat ur Smålandsposten

Lördagens Må bra-bilaga från Smålandsposten får mig att ta fram bläckpennan för att göra understrykningar. Det händer inte ofta, sällan ens när jag i förväg bestämt mig för att "läsa aktivt", anteckna och stryka under; är texten bra sveps jag med och glömmer bort mig, är den dålig hittar man ju sällan något man vill stryka under. Men här hittar jag sånt jag både vill spara och dela med mig - tänk då så bra att ha ett bloggskafferi med skyltfönster att stoppa allting i!

Lina Mattebo intervjuar lyckoforskaren Arvid Erlandsson vid Lunds universitet. Han säger:
"inom lyckoforskningen säger man att det finns tre sätt att bli lyckligare på: att känna fler positiva känslor, att känna färre negativa känslor och att känna mer livstillfredsställelse"

Artikeln handlar också om att hjälpa andra, något som bevisligen gör människan lyckligare, men som inte är okomplicerat:
"Om man bara hjälper andra för att själv må bättre finns det en risk att man kommer att hjälpa en del offer för mycket och glömma bort andra, menar Arvid: - Efter tsunamin gav människor så mycket pengar att det till slut inte behövdes mer. Då undrade vissa hjälporganisationer om pengarna kunde användas vid en annan naturkatastrof i stället. Men då protesterade flera givare."

Och mer om det där med de stora skillnaderna i livsförutsättningar, något som upptar mig ganska mycket just nu:
"- Människor tycker överlag inte att det är okej att aktivt skada andra för att göra sig själva lyckligare. Däremot tycker de flesta att det är okej att man struntar i att hjälpa folk i större nöd, för att i stället spendera sina pengar på att marginellt öka sin egen lycka."
Något att fundera på!

Janna Li Holmberg skriver om stillhet, tystnad och en pilgrimsvandring mellan Ölands fyrar som Maria Bernstein gjorde. Så klurigt i all sin enkelhet att inte nödvändigtvis dra iväg till Spanien för att möta sig själv! Gillar särskilt slutrepliken, om hur småbarnsmamman Maria söker ro under älgjakten:
"Då sitter hon på pass i älgtornet i timtal och hoppas att ingen älg ska komma.
- Däruppe, i höjd med trätopparna, känner jag fullkomlig frid."
Jag har ingen bössa men fullt med älgtorn på nära håll - det där måste jag testa!

Och så får jag skratta lite också, när grannen Daniel Enestubbe läser schampoflaska på fullaste allvar. Jag håller med honom, i såna lägen saknar man KF:s gamla Blåvitt.